Företaget grundades redan 1901 och drevs av fyra generationer Nilsson innan familjen Gustafsson tog över. Det var runt millennieskiftet som Niklas pappa köpte stenhuggeriet efter några år som kund och delägare med uppdrag att boosta försäljningen. Idag jobbar tredje generationen Gustafsson i lokalerna i Sölve och faktum är att nästan hela familjen har valt att arbeta i företaget – Niklas fru Susanne, hennes dotter Josefin, Ludwig och William som är två av parets tre söner.

Själv kom Niklas in i bolaget 2006. Han är maskiningenjör med automation som inriktning och jobbade på en firma i Stockholm innan han drogs till stenindustrin. 

– Pappa och jag startade ett bolag som sysslade med stenproduktion i Kina, och jag bodde där med familjen en kort period. När vi kom tillbaka blev pappa sjuk och vi tog över Nilssons, berättar han.

Det gick fort framåt från start. När Niklas kom in omsatte företaget 2,3 miljoner kronor. Redan första året hade omsättningen vuxit till 5,4 miljoner och tio år senare låg den på 20 miljoner. Och de har gått från några få medarbetare till att idag vara 19 personer.

Till en början berodde tillväxten till största delen på att de fick fler begravningsbyråer som återförsäljare av gravstenar. Sedan började allt fler andra stenhuggerier anlita Nilssons som underleverantör, eftersom de kunde lösa alla typer av krävande jobb. idag är det runt 40 stenhuggerier som beställer jobb från dem regelbundet.

– I den här branschen är alla kollegor – inte konkurrenter. Och vi är måna om att ge alla samma höga service och schyssta behandling, oavsett om deras beställning är stor eller pytteliten. Vi är stolta och glada över att kunna lösa våra kollegors utmaningar, säger Niklas.

Tre år efter att Niklas kommit in i företaget hade orderflödet vuxit så mycket att de gamla arbetssätten inte räckte till. Det var dags att investera i två CNC-maskiner.

– När vi blev duktiga på att programmera dem så att de skapade det vi ville ha, fick vi bort mycket manuellt arbete som var ganska smutsigt och dåligt ur arbetsmiljösynpunkt, berättar han och fortsätter:

– Sten är hårt och bearbetningen tar den tid den tar. Det går inte fortare att göra ett valv i en sten med CNC-maskinen än för hand. Skillnaden är att maskinen gör jobbet utan att någon behöver stå i damm och vibrationer i sex timmar – och resultatet blir exakt.

Men tekniska hjälpmedel har inte gjort hantverket mindre viktigt. Snarare har de förändrat vilka moment som medarbetarna behöver lägga tid och kraft på. Många av de andra stenhuggerierna, som inte har samma kapacitet, formar fortfarande sten för hand med kantslip och vinkelslip eller i fräsmaskiner med trämallar. 

När vi tar en rundtur i anläggningen slås vi av hur många olika moment som ryms i ”att jobba med sten”. Man sågar, fräser, slipar, polerar, graverar, blästrar, målar, förgyller och smider verktyg. Bronsbokstäver borras på plats, gamla gravstenar får nytt liv eller fylls på med fler namn, köksbänkar mäts, kapas och monteras. Nästan allt som produceras i stenhuggeriet är stycketillverkning. Varje kök är unikt och det är förstås också varje gravsten med sina namn, mått, material och detaljer. Och utöver det som sker på stenhuggeriet så hämtar man in gravstenar för textkomplettering och ansvarar för att de sätts tillbaka igen.

Hur mycket av allt det här som en medarbetare arbetar med beror mycket på personen själv, berättar Niklas:

– Vissa vill helst göra en grej och andra vill göra allt. 

De gamla hantverksmomenten – som att råhugga sten – tar lång tid att lära sig. Niklas räknar med ungefär ett år för att komma upp på en grundnivå. Sedan återstår nästa sak: att förstå materialen. 

– Alla stensorter beter sig olika när du råhugger. Hur hårt du ska slå, hur många gånger och hur mycket du ska vinkla järnet skiljer sig åt. Det sitter mycket kunskap och känsla i händerna. Det finns inget annat sätt att lära sig än att öva.

På Nilssons stora lager finns omkring 35 stensorter i block, och för kök runt 30 sorters natursten och ett hundratal av konstgjord sten. Några av stensorterna går inte längre att få tag på från stenbrotten. Därför sparas gamla block och ämnen som kan behövas när något ska kompletteras eller restaureras i framtiden.

Nilssons är ett av få stenhuggerier som fortfarande kilar sten på traditionellt vis. Verktygen som behövs för att klyva blocken smider de själva. De behärskar också äldre tekniker som fasetthuggning, där texten huggs som ett V ner i stenen. Den typen av jobb gör de också åt stenhuggerier som inte längre har kunskapen. 

Det är häftigt att se hur det uråldriga och det supermoderna kompletterar varandra. Hur Niklas och hans gäng kombinerar hantverket och traditionerna med teknik och tankar kring hur processerna kan effektiviseras ytterligare, till exempel med AI. 

– Vi kan ju inte stoppa utvecklingen. Det är bara att hänga på. Jag tror på båda delarna – att behålla kunskapen om hantverket och samtidigt ta vara på fördelarna med CNC, automation och se vilka dörrar som AI kan öppna i framtiden.

Niklas är särskilt förtjust i jobb som inte riktigt passar in i den vanliga produktionsgången.

– Jag har svårt att säga nej till kluriga grejer. Jag går igång på att hitta lösningar och utmanas lite grann, säger han.

Ett av de mer spektakulära exemplen är fundamentet till Zlatan-statyn. Men att det var det som beställningen på en nio ton tung cylinder på 140 x 170 cm gällde, visste han inte från start.  Det var ett hemligt uppdrag och tidplanen var tajt. Nilssons Stenhuggeri hade inte någon maskin som kunde bearbeta en så stor sten – och först skulle Niklas hitta ett tillräckligt stort stenblock med rätt egenskaper.

– Bara det momentet kan ta ett par månader och nu skulle allt vara klart på ungefär den tiden. Men jag hittade ett bra block och löste utmaningen genom att bygga om en av våra maskiner. Jag använde en lagerkrans från en grävmaskin så att stenen kunde rotera medan klingan långsamt arbetade sig ner. Stenbiten flyttades manuellt några millimeter i taget. 

Fundamentet blev klart i tid, men blev sedan stående på stenhuggeriet i ett par år innan Zlatan faktiskt kom upp. Det visade sig nämligen att statyn var för tung för platsen som först hade valts.

Nilssons Stenhuggeri är numera ett dotterbolag under Niklas andra företag – Svenska Stenhuggerier, som säljer, installerar och servar CNC-maskiner och förser företag i branschen med förnödenheter. Hur det kom sig att Niklas startade ytterligare ett bolag? Det är ännu ett sätt att utveckla både den egna verksamheten och bidra med kunskap till branschen.

– Jag var enormt nöjd med vår maskin från den italienska leverantören CMS och frågade dem hur tusan de kunde sälja så få maskiner “Vad håller ni på med?”. Det visade sig att de behövde en ny agent i Sverige och när vi snart därefter fick frågan bestämde vi oss för att ta över agenturen. Och förnödenheterna blev en del av erbjudandet eftersom stenhuggerier som beställde jobb av oss ofta frågade om vi kunde skicka med bladguld, gummiduk, diamanttrissor, sågklingor och annat som de behövde i den dagliga driften. 

När Nilssons Stenhuggeri blev kund hos Sölvesborg-Mjällby Sparbank för 1,5 år sedan hade Niklas tidigare sagt ”tack men nej tack” till företagsmarknadschef Henric Ohlsson ett par gånger.

– Henric tittade in här då och då, men jag förklarade att jag inte är typen som byter bank för bytandets skull eller för att spara några kronor. Även om det hade varit praktiskt att ha bankaffärerna här i Sölvesborg. 

Men när både rådgivaren och vd:n på stenhuggeriets förra bank – också det en sparbank – slutade blev läget ett annat. Niklas skulle ändå behöva bygga upp nya relationer och det fanns redan en fin personkemi med Henric.

– Jag kände att han var en verkligt god människa, så då bytte vi. Och idag är relationen fantastiskt bra, både med Henric och vår rådgivare Aron Spirer. Det är jätteviktigt att man kan prata med varandra och vill varandra väl – i både goda och svåra tider. Livet går ju upp och ner, menar Niklas. 

Att banken dessutom finns nära och verkligen lär känna verksamheten spelar stor roll för ett företag som inte är helt lätt att förstå utifrån. Ett stenblock kan kosta några tusenlappar och ett annat en kvarts miljon – och det är nästintill omöjligt för någon utan kunskap att se skillnad.

– Skulle jag välja en storbank utifrån så har de noll koll på vad vi håller på med och är inte heller särskilt intresserade av att förstå. Det är en sak jag verkligen gillar med sparbankerna, de korta beslutsvägarna och det lokala upplägget. Jag skulle faktiskt aldrig välja en bank utanför sparbankssfären, avslutar Niklas.

Sveriges Stenindustriförbund har satt ett ambitiöst mål om fossilfri produktion senast 2029 och Nilssons Stenhuggeri ligger väl i fas. På taket finns 292 solpaneler, en investering som Sölvesborg-Mjällby Sparbank* var med och finansierade genom ett grönt lån för några år sedan. Niklas berättar:

– Kalkylen sa att de skulle betala sig på åtta år men jag tror att det går snabbare. Vi investerade också i en flispanna när debatten om energibrist var som hetast. Uppvärmningen är en nyckelfråga för oss eftersom våra maskiner drivs med vatten och riskerar att frysa sönder.

För Nilssons är det framför allt dieseln till lastbilar och arbetsmaskiner samt gasolen som återstår att ta tag i, och det är inte långt borta. 

– Jag har räknat på det. Att byta till HVO-diesel skulle ge en merkostnad motsvarande ungefär två tidningsannonser om året. En ganska liten peng om man tänker på hur mycket det är värt att kunna säga att verksamheten är fossilfri. 

Vi lämnar Sölve imponerade och med massor av nytt vetande. Han tänker verkligen på det mesta, Niklas Gustafsson, och på hur han kan utveckla verksamheten och branschen. 

Nilssons Stenhuggeri fyller 125 år 2026. Samtidigt som de har Sveriges mest kraftfulla och kompletta maskinpark, har de en enorm kunskap om och passion för hantverket. Det är det som gör Nilssons till en värdefull partner för kunder i vitt skilda branscher, över stora delar av landet. Det ska bli väldigt spännande att följa med på resan framåt. 

En sak är säker – ingenting är hugget i sten.

* Stenhuggeriets förra bank inledde processen och Sölvesborg-Mjällby tog över och slutförde finansieringen.